Det verkliga rummet och vårt inre rum Vi ser inte med ögonen, men med hjärnan. Bildterapi i grupp - och individuellt
Vi ser inte med ögonen, men med hjärnan. Vad vi ser färgas av tidigare erfarenheter, fysiska förutsättningar och intressen.-
I konsthistorien kan vi studera rummets betydelse och förändringar i sättet att måla. I det antika skapandet finns det antytt ett rumsperspektiv och till och med slagskuggor. Med medeltiden i Europa och under det bysantinska väldet plattas perspektivet till och blir yta. Rumsdjupet försvinner och kompositionerna blir vertikala. Det är förbindelsen mot himlen som är den viktiga. Det blir ett andligt måleri. I och med renässansen väcks intresset åter för perspektivet och en mer realistiskt undersökande syn på vår värld. Ljuset blir jämnare fördelat och bildytorna blir mera horisontellt organiserade. När vi sen under 1800-talet med kamerans hjälp kan avbilda naturen blir den realistiska dokumentationen mindre viktig medan känslan blir mera intressant. Med hjälp av abstraktioner i grundformer och färger leker konstnärerna åter under modernismen med ytan.
I bildterapin kan vi arbeta med varianterna. Se om det plötsligt blir en ny stil i sättet att måla. Undersöka om det hänger ihop med någon annan förändring, se mönster i förändringar. Vi kan jobba med balansen i bilden och se hur den är kopplad till balansen i psyket. Det är den som målar som sitter inne med svaret, men behöver kanske hjälp och stöd för att hitta det.
En del terapeuter arbetar med teman för att komma tillrätta med något specifikt problem. Andra arbetar med spontana bilder, där den ena bilden följer på den andra utan någon yttre styrning. Metoderna är varierande, men till skillnad från målarkurser är syftet inte teknikundervisning. För det mesta är det inte slutprodukten som är det viktiga utan själva processen, i vilken följd bilderna kommer och också hur patienten befattar sig med själva målandet.
Tillbaka till hela artikeln om bildterapi
bild-
ter-
api