….
Under denna rubrik beskrivs hur jag sitter med en man som blandar ihop verklighet och de egna tankarna och plötsligt först får för sig att den färg han betraktat och målat är blod och en stund senare att färgen kommit in i hans huvud. Mina funderingar rör sig runt om jag gjorde rätt som i det sammanhanget inte försökte prata bort upplevelsen av blod utan istället kommunicerade med honom om hur han tagit färg och sen målat med den.
Jag såg som min uppgift att hålla fast vid den verklighet jag såg, för att om möjligt stödja honom att bringa mening i det han såg och det han själv gjort. Att just då associera det röda till förslagsvis glädje istället skulle ha kunnat vara att fjärma mig från honom, att inte ta hans uppfattning av världen på allvar och istället föra in min egen värld och värderingar. Å andra sidan hade det också kunnat vidga hans värld.
Jag minns hur Gaetano Benedetti i "Den farliga kärleken – om psykoterapi vid psykoser", beskrev hur han med egna bildtillägg tonade in i patientens bildarbete.
" I psykoterapi finns ytterligare en möjlighet; nämligen att möta den schizofrenes grundsituation och belysa den. Läkaren inträder som en partner i patientens identitetslösa landskap och där bland vansinnets skepnader, antar han en gestalt som liknar patientens men som fortfarande har den översikt som den sjuke inte har." (Gaetano Benedetti, "Den farliga kärleken – om psykoterapi vid psykoser", sid.19)
"Att skapa betyder ursprungligen och avgörande att frambringa något, visserligen ur intet, men ur den skapande själv, oberoende av allting annat."
(Martin Buber, "Människan och hennes bildkonst" sid.11)
Jag kunde ju också ha tagit hans skapande på allvar och bejakat att han skapat något nytt av färgen: blod! Blod, Det blev som blod. Vi kunde ha pratat vidare om hans upplevelser av blod. Vad han ville göra med blodet. Helt enkelt undersökt hans "blodvärld". Likaså kunde vi vidare ha utforskat hans upplevelse av färg inne i huvudet.
Detta var en öppen bildgrupp där överenskommelsen är att var och en målar det de vill, och säger precis så mycket de själva vill. Det är klart uttalat att det inte är terapi vi sysslar med och att vi talar om bilderna inte om personerna som gjort dem.
I den alliansen kunde han senare vid andra tillfällen leka fritt med det han skapade och medvetet frångå naturen i det han lät en teckning av ett föremål förvandlas till något helt annat när han upptäckte likheten med det andra.
I detta sammanhang tror jag också att det är viktigt att fundera över hur perceptionen fungerar. Vad var det då vid det senare tillfället som mitt i bildskapandet fick honom att se något annat, att bli nöjd med den form han upptäckte – och bli nöjd med sig själv?
Jag tar hjälp av Rudolf Arnheim:
"Preferensen för balanserad form. Som jag tidigare har visat bör man inte betrakta formen endast i relation till realitetsvärdet hos de föremål i omgivningen, vars avbild den utgör; den äger sin egen realitet, en värld som styrs av sina egna lagar, nämligen den perceptuella organisationens. Ibildframställningen domineras den formella organisationen av uppgiften att skapa en strukturell motsvarighet till förebilden-objektet. Men frånsett sin tolkningsfunktion har den välorganiserade formen sitt eget värde för organismen…….
… Detta förefaller ge vid handen att det i perceptionen finns en tendens mot bästa möjliga jämvikt, besläktad med det som W. B. Cannon har beskrivit som en fysiologisk självbalansering (homeostas) för organismen i sin helhet. En följd av detta är atten välorganiserad visuell form i hjärnans visuella projektionscentra skapar motsvarande balanserade organisation. Detta ger en fysiologisk förklaring till det psykologiska och estetiska faktum att den välorganiserade formen är tillfredsställande."
(Rudolf Arnheim, Art an Visual perception, kap.6, Perceptuell abstraktion och konst, sid.101)
Denna självbalansering med hjälp av bildskapande har jag sett ofta i mitt arbete som bildlärare och jag är övertygad om att svaret på följande fråga är ja:
Kan vi påverkas av att se på bilder eller av att göra dem?
