Jag är i klassrummet med en sjundeklass. En av flickorna - vi kallar henne Ida - kommer fram med en bild av en jultomte och några julklappar. Hon har jobbat jättesnabbt och har rusat fram för att tala om att hon är klar och undrar naturligtvis vad hon ska göra nu ivrig att vara en duktig elev. Jag sätter bilden mot väggen, tar med mig Ida och backar långt bak och tittar: Jag får intrycket av att hon inte alls tänkt på papperets form eller hur bilden ska betraktas. Hon har inte gett sig själv tid. Tomten och alla klapparna har hamnat i nedre högra hörnet. Av det hade jag kanske kunnat få fram ytterligare information om Idas dagsform men jag struntar i det nu. Jag frågar Ida om hon kommer ihåg att vi förra gången hade pratat om balans och att man kan tänka på hur en gammaldags våg fungerar. Det räcker. Hon ser ut som hon kom på något. Jag hann aldrig ställa frågan om hur nöjd hon själv var. Ida rycker snabbt till sig bilden tar en sax och några andra papper på vägen. En stund senare kommer hon lugnt fram och lämnar med ett leende över bilden igen. Nu ser hon riktigt nöjd ut. Hon är själv säker på att det är bättre nu. Så här hade hon velat ha det. Hon har tagit över ansvaret och valt. Det är inte bara ett uppdrag som är utfört. Bilden har "växt" och så har Idas balans, verkar det som.

Om det var att vi tittade på bilden tillsammans, att jag brydde mig, att hon själv såg obalansen, att hon själv upplevde balansen när hon gjorde om bilden eller allt i samverkan som påverkade Idas välbefinnande kan vi nu bara spekulera om. Jag frågade aldrig hur hon upplevde det.

Ett försök att förklara en del av Idas process:

Den från början inte uppmärksammade, obalansen i den kaosartade placeringen av figurerna bearbetade Ida på ett medvetet plan genom att klippa och sätta nya gränser. Hon använde både de mer medvetna kunskaper hon fått genom våra diskussioner, och sin perception, påverkad av en mängd tidigare erfarenheter, känslor, sinnesintryck, för att få ett nytt helhetsbegrepp och uppfatta balansen. Samtidigt som hon gjorde detta med bilden såg hon ut att uppleva – kanske på ett mindre medvetet formulerat plan - även balansen och helheten i sig själv. Pendlade hon också mellan det som Sartre kallade "ond " och "god tro ", i sitt medvetande om vad hon kunde göra?