"Jag definierar detta omedvetna som de möjligheter till medvetande eller handling som individen inte kan eller inte vill aktualisera. Dessa möjligheter utgör källan till vad som kan kallas för "fritt skapande".

Utforskandet av de omedvetna fenomenen är på ett fascinerande sätt förknippat med utforskandet av kreativiteten."

(Rollo May,  "Modet att skapa" sid.50)

Med hjälp av följande exempel från en öppen bildgrupp, undervisning och bildterapi hoppas jag kunna  belysa några av alla de frågor som är relaterade till bildskapande:

Röd färg eller blod?

….

….

Jag minns hur Gaetano Benedetti i "Den farliga kärleken – om psykoterapi vid psykoser", beskrev hur han med egna bildtillägg tonade in i patientens bildarbete.

" I psykoterapi finns ytterligare en möjlighet; nämligen att möta den schizofrenes grundsituation och belysa den. Läkaren inträder som en partner i patientens identitetslösa landskap och där bland vansinnets skepnader, antar han en gestalt som liknar patientens men som fortfarande har den översikt som den sjuke inte har."  (Gaetano Benedetti,  "Den farliga kärleken – om psykoterapi vid psykoser", sid.19)

"Att skapa betyder ursprungligen och avgörande att frambringa något, visserligen ur intet, men ur den skapande själv, oberoende av allting annat."

(Martin Buber, "Människan och hennes bildkonst" sid.11)

Jag kunde ju också ha tagit hans skapande på allvar och bejakat att han skapat något nytt av färgen: blod! Blod, Det blev som blod. Vi kunde ha pratat vidare om hans upplevelser av blod. Vad han ville göra med blodet. Helt enkelt undersökt hans "blodvärld". Likaså kunde vi vidare ha utforskat hans upplevelse av färg inne i huvudet.

Bådas världar vidgades i det mötet.

I den alliansen kunde han senare vid andra tillfällen leka fritt med det han skapade och medvetet frångå naturen i det han lät en teckning av ett föremål förvandlas till något helt annat när han upptäckte likheten med det andra.

I detta sammanhang tror jag också att det är viktigt att fundera över hur perceptionen fungerar. Vad var det som mitt i bildskapandet fick honom att se något annat, att bli nöjd med den form han upptäckte – och bli nöjd med sig själv?

Jag tar hjälp av Rudolf Arnheim:

"Preferensen för balanserad form. Som jag tidigare har visat bör man inte betrakta formen endast i relation till realitetsvärdet hos de föremål i omgivningen, vars avbild den utgör; den äger sin egen realitet, en värld som styrs av sina egna lagar, nämligen den perceptuella organisationens. Ibildframställningen domineras den formella organisationen av uppgiften att skapa en strukturell motsvarighet till förebilden-objektet. Men frånsett sin tolkningsfunktion har den välorganiserade formen sitt eget värde för organismen…….

(Rudolf Arnheim,  Art an Visual perception, kap.6, Perceptuell abstraktion och konst, sid.101)

Denna självbalansering med hjälp av bildskapande har jag sett ofta i mitt arbete som bildlärare och jag är övertygad om att svaret på följande fråga är ja:

Kan vi påverkas av bilder eller av att göra bilder?

Om det var att vi tittade på bilden tillsammans, att jag brydde mig, att hon själv såg obalansen, att hon själv upplevde balansen när hon gjorde om bilden eller allt i samverkan som påverkade Idas välbefinnande kan vi nu bara spekulera om. Jag frågade aldrig hur hon upplevde det.

Ett försök att förklara en del av Idas process:

Gemensam grammatik eller enskild erfarenhet?

Frågan är då: behöver vi veta varför eller räcker det med att veta vad vi reagerar på? Ett hypotetiskt exempel: Lisa känner sig obehaglig till mods när hon ser bilder med gula streck. Lisa vet det och undviker att titta på alla såna bilder – eller tvärtom gör massor med gula streck.. Jag leker vidare och antar att de här gula strecken blir ett hinder i Lisas vardag. Först då kan det finnas anledning att se det som ett problem. Då finns olika vägar:

antingen ska hon vänja sig: gå den kognitiva vägen och lära sig förhålla sig till de gula strecken, …(hoppas bara de inte är farliga)

För att tydliggöra hur bildskapandet kan bidra vill jag återge ett utdrag från ett omarbetat fall från min bildterapipraktik:

…

Nu blev det också tydligt hur man kunde ha flera känslor samtidigt.

….

Patientens berättelse om världen och de sociala relationerna blev en annan och hon lärde sig något om sig själv utifrån detta undersökande av sina känslor inför den gula färgen."

Jag citerar vidare från Bubers "Människan och hennes bildkonst", sid17,18:

Med stöd av detta avstår jag från att söka förklaringar på hur det gula hörde ihop med uppfattningen om föräldern, och känner mig ödmjuk inför att laborerandet med färgen och symbolerna väckte nya insikter på andra områden.

Samtidigt kan jag med Heidegger säga:

( Emmy van Deurzen citerar Heidegger i Vardagens mysterier, sid 60)

Har kontexten gett objekten den slutliga identiteten?

det vi vet, det vi ser och det vi tror, för att se den sanning som blir till.

Dock är varken identiteten eller relationen "konstant" och det är förändringen vi arbetar med både som betraktare och "levare".

(Maurice Merleau-Ponty, 1945/1999 ur Van Deurzens Vardagens mysterier sid 98)

Referenslitteratur:

Rudolf Arnheim, Art an Visual perception, University of California Press 1974 (svensk utgivning, endast kopia av okänt ursprung)

Gaetano Benedetti,Den farliga kärleken, Dualis Förlag AB, Ludvika 1990 Martin Buber,Människan och hennes bildkonst, Dualis Förlag AB, Ludvika 1991

Emmy van Deurzen, Vardagens mysterier, Studentlitteratur, Lund 2003

Rollo May , Modet att skapa, Natur och Kultur, Stockholm 1994