bildterapi bildpsykoterapi coach friskvård konst bildterapi i Gröndal konst Liljeholmen art therapy stresshantering depression utbrändhet psykoterapi lust att måla oro ångest kris alternativa uttryckssätt alternativa terapier konstnärliga terapier

bildterapi bildpsykoterapi coach friskvård konst bildterapi i Gröndal konst Liljeholmen art therapy stresshantering depression utbrändhet psykoterapi lust att måla oro ångest kris alternativa uttryckssätt alternativa terapier konstnärliga terapier

googlea04c0aeef6ec0f4a

bildterapi bildpsykoterapi coach friskvård konst bildterapi konst art therapy stresshantering depression utbrändhetpsykoterapi lust att måla oro ångest kris alternativa uttryckssätt alternativa terapier konstnärliga terapier

Perception – Bildterapi

Du kan läsa om perception under nedanstående rubriker. Hela artikeln kommer direkt efter rubrikerna

Hur kan vi använda våra kunskaper om perception som bildterapeuter?

Först några reflektioner utifrån min erfarenhet som bildlärare:

Vi har en gemensam bildgrammatik

Jag har arbetat med bilden som ett språk och för att undervisa i det språket måste jag tydliggöra en slags grammatik, en gemensam grammatik som egentligen är naturlig och som alla på ett omedvetet plan förstår. För att visa att vi redan har ett gemensamt språk har eleverna fått klippa utsnitt av gemensamma målningslekar. Uppmaningen har varit: Välj nåt du tycker om, klipp ut det och sätt upp det så som du tycker ser bäst ut. Olikfärgade papper saxar och klister har legat framme. Elever i alla åldrar (från sex till sextiofem år). har under åren samlats framför sina bilder och pratat om dem. Sökt likheter och olikheter, grupperat dem färgmässigt eller formmässigt, efter teman som romantiska, lugna, fartfyllda, arga, abstrakta, otäcka, vackra, harmoniska, med balans eller utan balans.

I stort sett har vi varit mycket eniga och kunnat gruppera gemensamt. Naturligtvis blir det i en sån här situation diskussion runt till exempel om en bild är lugn, harmonisk eller har balans. Men eftersom en bild kan ha flera kvaliteter brukar inte det bli ett problem, tvärtom tydliggör det vad det är för egenskaper som ger harmoni, lugn eller balans. I alla dessa jämförelser refererar vi till våra egna erfarenheter och medvetandegör våra bedömningar. Precis likadant är det när vi diskuterar vår upplevelse av färg. Vi kommer fram till att dels har vi gemensamma likartade upplevelser och dels har vi våra egna präglade av vad vi själva varit med om och det kanske inte alltid stämmer exakt med vad andra tycker. Det är här med de former, bildstrukturer och färger som är mer eller snarast mindre medvetet präglade av den egna upplevelsen som vi har möjligheter att arbeta i bildterapin - med den personliga symboliseringsförmågan.

Även när vi inte dragit de här slutsatserna om det gemensamma och individuella valet, även om vi inte tydligt medvetandegjort och satt ord på våra personliga val så kan vi välja utifrån dessa föreslagna teman och i stort förstå varandras språk. Vi har en gemensam grammatik även om den ibland är mindre medveten. Vi kan använda den här grammatiken när vi ser på bilder i tidningar på utställningar och så vidare. Vi kan gilla och ogilla utan att veta varför.

Frågan är då: behöver vi veta varför eller räcker det med att veta vad vi reagerar på. T.ex. Lisa känner sig obehaglig till mods när hon ser bilder med gula streck. Lisa vet det och undviker att titta på alla såna bilder – eller tvärtom gör massor med gula streck. Detta är ju ett hypotetiskt exempel. Jag leker ändå vidare och antar att de här gula strecken blir ett hinder i Lisas vardag. Först då kan det finnas anledning att se det som ett problem. Då finns två vägar: 1. antingen ska hon vänja sig: gå den kognitiva vägen och lära sig förhålla sig till de gula strecken, …(hoppas bara de inte är farliga)

2. eller avmagnetisera dem och undersöka varför de blivit störande, se om det verkligen finns nån anledning att reagera (för då måste hon ju i alla fall akta sig för dem) eller om de inte egentligen är farliga – hon kanske missuppfattat nåt i en situation för länge sen. De kanske varit farliga men är inte det nu längre. Nu undersöker hon och till slut vet hon i alla fall och kan förhoppningsvis välja mera medvetet hur hon ska göra.

faktiskt varit farliga men är inte det nu längre. Nu undersöker hon och till slut vet hon i alla fall och kan förhoppningsvis välja medvetet hur hon ska göra.

Kan vi påverkas av bilder eller av att göra bilder?

Jag är tillbaka i klassrummet. En av flickorna - vi kallar henne Ida - kommer fram med en bild av en jultomte och några julklappar. Hon har jobbat jättesnabbt och har rusat fram för att tala om att hon är klar och undrar naturligtvis vad hon ska göra nu. Jag sätter bilden mot väggen, tar med mig Ida och backar långt bak och tittar: Tomten och alla klapparna har hamnat i nedre högra hörnet. Av det hade jag kanske kunnat få fram ytterligare information om Idas dagsform men jag struntar i det nu. Jag frågar Ida om hon kommer ihåg att vi hade pratat om balans och att man kan ju tänka på hur en gammaldags våg fungerar. Det räcker. Ida rycker snabbt till sig bilden tar en sax och några andra papper på vägen. En stund senare kommer hon lugnt fram och lämnar med ett leende över bilden igen. Nu är hon riktigt nöjd, tolkar jag. Hon är själv säker på att det är bättre nu. Så här hade hon velat ha det. Det är inte bara ett uppdrag som är utfört. Bilden har "växt" och så har Idas balans, verkar det som.

Om det var att vi tittade på bilden tillsammans, att jag brydde mig, att hon själv såg obalansen, att hon själv upplevde balansen när hon gjorde om bilden eller allt i samverkan som påverkade Idas välbefinnande kan vi inte vetenskapligt bevisa med ett enda exempel. Dock har jag mycket god erfarenhet av metoden.

Ett försök att förklara en del av Idas process:

Den omedvetna obalansen i den kaosartade placeringen av figurerna bearbetade Ida på ett medvetet plan genom att klippa och sätta nya gränser. Hon använde dock både primär- och sekundärprocessen för att få ett nytt helhetsbegrepp och uppfatta balansen. Samtidigt som hon gjorde detta med bilden upplevde hon troligen på ett omedvetet plan balansen och helheten i sig själv.

Jag tar hjälp av Rudolf Arnheim:

"Preferensen för balanserad form. Som jag tidigare har visat bör man inte betrakta formen endast i relation till realitetsvärdet hos de föremål i omgivningen, vars avbild den utgör; den äger sin egen realitet, en värld som styrs av sina egna lagar, nämligen den perceptuella organisationens. I bildframställningen domineras den formella organisationen av uppgiften att skapa en strukturell motsvarighet till förebilden-objektet. Men frånsett sin tolkningsfunktion har den välorganiserade formen sitt eget värde för organismen…….

… Detta förefaller ge vid handen att det i perceptionen finns en tendens mot bästa möjliga jämvikt, besläktad med det som W. B. Cannon har beskrivit som en fysiologisk självbalansering (homeostas) för organismen i sin helhet. En följd av detta är att en välorganiserad visuell form i hjärnans visuella projektionscentra skapar motsvarande balanserade organisation. Detta ger en fysiologisk förklaring till det psykologiska och estetiska faktum att den välorganiserade formen är tillfredsställande."

Att varsebli är att abstrahera

(Arnheim, 6. Perceptuell abstraktion och konst sid.101, mina understrykningar)

lite om Arnheims och Malaguzzis tankar

Abstraktion kan helt enkelt innebära " en mindre kvantitet som rymmer den förmåga eller kraft som finns hos den större" (Samuel Johnson) oavsett hur denna "mindre kvantitet" har erhållits. …."reducera en konfiguration" …." Eller då en konstnär börjar föredra mönster som är enklare än de han tidigare använt sig av. …. Beror inte på förenklingar…snarare har de i varseblivningen såväl som i bildframställningen, sitt ursprung i en prioritering av enkla, allmängiltiga former."

(samma som ovan sid.91)

Arnheim skriver:

0

n

Det närmaste av varseblivning kan komma "retningsäpplet" är att framställa det med hjälp av ett specifikt mönster av sådana generella sensoriska egenskaper som rundhet, tyngd, fruktsmak, grönhet, osv.

(sid.91,92)

Om detta är en acceptabel teori, så är de elementära perceptionsprocesserna långtifrån rena passiva registreringar, utan skapande akter av strukturuppfattning, också utöver den rena grupperingen och selektionen av delar. Det som sker i perceptionen är likartat det som på ett högre psykologiskt plan beskrivs som begripande eller insikt. Att varsebli är att abstrahera, såtillvida som det innebär att återge individuella företeelser genom konfigurationer av generella egenskaper.

Jag skulle här vilja jämföra med det sätt man jobbar på daghemmen i Reggio Emilia och den pedagogikens grundare Loris Malaguzzis teorier kring detta.

Hans symbolisering av den första delen av processen, perceptionen, är: Från ögat ut i handen!

Hans medarbetare lär de små att mycket tidigt undersöka världen med hjälp av sina sinnen för att förstå och få kunskap. Ett vetenskapligt forskande och en träning av symboliseringsförmågan. Han skriver:

När ett barn upplever något nytt är det viktigt att det får stöd och uppmuntran att så fritt som möjligt tolka sin upplevelse och inte hindras genom onödig inblandning och en överlägsen eller nedlåtande inställning från vuxna. Det måste få tolka sin upplevelse på det språk och det sätt det själv önskar. På så vis känner barnet att tolkningen är spontan och uppriktig och slipper ta hänsyn till och påverkas av vuxenvärldens värderingar.

Det visuella sinnet, integrerat och förstärkt av analoga processer hos de andra sinnesorganen, måste ingå på alla nivåer i den pedagogiska forskningen och även omfatta spädbarnstiden.

En medveten visuell träning medför inte bra en frigörelse från trångsynthet och perceptuell passivitet (egenskaper som är vanliga hos barn i dag). Det medför också ett rörligt och konstruktivt tänkande. Ett tänkande som både är fantasifullt och rationellt och bygger på en fruktbar känslighet.

(ur Mer om hundra språk)

Vertikalen och horisontalen

- eller betydelsen att se sig själv och att känna sig själv

Det Arnheim resonerar om försöker jag förstå i praktiken. Jag försöker se hur jag i måleriet abstraherar och strukturerar, men också vad det betyder för mig.

Loris Malaguzzi skriver:

Man måste lära känna sig själv för att kunna bli känd av andra. Men framförallt måste man – och detta är det yttersta målet – känna sig själv i andra ( både människor och föremål) och i andra känna delar av sig själv.

Jag ser på mina egna bilder och tänker på denna utvecklingsprocess. Jag noterar att jag föredrar stående format, rundade former, vertikala linjer och förhållandevis starka klara färger.

Min varseblivning fungerar även när jag inte gör bilder. Jag vandrar, åker bil, buss eller sitter stilla och betraktar, gör utsnitt av den verklighet jag ser. Jag var i Dolomiterna och blev nästintill "stressad" av alla vertikala linjer i landskapet, som snabbt bytte skepnad trots att de flesta av mina bilder dittills varit mycket vertikalt framträdande ( trädstammar). Någon månad senare vandrade jag i de svenska fjällen och kände lugnet av de långsträckta mer horisontella linjerna i den mer eroderade skandinaviska fjällkedjan. För mitt inre kan jag nu plocka ut dessa sorterade bilder och minnas och känna.

Samma höst var jag på Ölands södra udde. Åter upplevde jag ett landskap med horisontella linjer. Då jag känt mig ganska "uppvarvad"  kändes det skönt att en hel dag vandra i detta lugn. Jag fotograferade med tanke på att använda dessa bilder på nåt sätt. Hur visste jag inte, men jag sökte naturligtvis mina egna vinklar. Innan jag ens sett mina foton gjorde jag tre målningar:

Först valde jag ett liggande format, för att anpassa mig till det horisontella, sen hittade jag två kvadrater (pizzakartonger) och det kändes tryggare. På det rektangulära ser det ut som om jag kompenserat det horisontella med två vertikala former och den horisontella marklinjen har fått en markant böjning.

Den första kvadraten fick fem små vertikaler på en nästan rak horisontlinje.

På den andra kvadraten har jag lagt fyra rundade former på en yta lite nedanför en böljande horisontlinje.

Det kändes som ett hårt arbete att lägga dessa former ner, men en skön känsla , när det väl var gjort. När jag nu betraktar bilderna ser jag att jag försökt trolla bort horisontalen i de två sista bilderna genom att omsluta den med en cirkelform med hjälp av färgschatteringarna.

Detta är mina minnesbilder där jag naturligtvis abstraherat och strukturerat. Jämförelser med en studie på plats eller foton visar hur, men det finns egentligen inte ens en enskild plats att jämföra med – det är försök till helheter, val av nåt generellt, en ny struktur…

Min uppfattning – färgad av mitt liv.

(för vidare studier om det aktiva seendet och skapandet rekommenderar jag "Inner Vision, An Exploration of Art and the Brain" av Semir Zeki, Oxford University Press 1999)

Ovanifrån-underifrån och utåt och inåt

Några ytterligare försök att se

I mina tre ölandsmålningar finns ytterligare skillnader som kan vara intressanta att betrakta.

Den första har ett underifrånperspektiv. De två stenarna reser sig mäktigt i en pregnant form, som verkar vilja säga något och som stannar upp ögats framfart. Om den ena är större eller om storleksförskjutningen fungerar som perspektiv är något oklart.

Den andra har ett normalperspektiv där ( de fem ) stenarna står i ögonhöjd och tillåter blicken att såväl stanna till som att notera omgivningen och lite av det som finns bakom (himlen).

I den tredje har jag flugit upp för att kunna se de nedlagda formerna ( de fyra stenarna, fåren eller röksvamparna). Blicken kan fritt cirkla runt även om fokus är på de vita formerna. Jag ser långt, lättar. Omgivningen löses till en del upp i formlöshet.

Alla tre bilderna har en förhållandevis symmetrisk struktur och det ser ut som att jag gått från en sluten mot en mera öppen bild trots att marken viks upp i den sista. Där finns inget i vägen längre som hindrar sikten

Jämför med målningarna av rödluvan och vargen i en "smaskig" dans som reduceras till abstrakt geometri:

Jag jämför med mina tidigare försök att jobba horisontellt och ser samma tendens; "att runda till". Mittenstadiet har en rak horisontal som i nästa stadium försvinner och den ursprungliga rundningen återkommer. En ny lägre horisontal uppstår men bryts av vertikala färgskiftningar och ytterligare en rundning – För säkerhets skull?

För jämförelse har jag också här den vertikala, stående bild, som jag själv var mest nöjd med. Den gjorde jag som en syntes, eller abstraktion av den första Den kraftiga vertikalen mot det runda stämde med min avsikt och bygger tydligt på samma formsammanställning som tidigare en gång blivit syntesen av min första undersökning av grundformerna.

Sysslar jag i ölandsbilderna alltså fortfarande med samma problem, ett behov av det runda? Har jag den här gången gått ett steg till? Jag känner mig ju ganska nöjd. Är det kanske tack vare det djup som tillkommit i bilderna, i det rum, som skapats? Eller är det min längtan efter balans och att skapa struktur ur det kaos som det "opercepterade", osorterade, livet är - om vi ser flera bilder som en helhet och inte varje bild för sig så blir de en slags omväxling som stimuleras av livet och som tillsammans ändå ger en balans, nu när jag också fått med horisontalen.

Har kontexten gett objekten den slutliga identiteten?

Eller som Gombrich säger: Identitet är förankrad i en konstant relation till omgivningen . På samma sätt som vi kan se på våra barns bilder hur deras omvärldsuppfattning utvecklas samtidigt som de börjar markera rummet med den horisontella linjen, ljuset, skuggan, storleksförskjutningar, överskärningar, färgvariation mm, kan vi i bilder ana hur vi vuxna är förankrade i våra liv, i vår identitet i våra relationer.

Arnheim säger: "förvrängning skapar rum"

och har vi ett rum kan vi också förankra våra figurer i rummet. Vi kan gå från abstrakt till konkret i målningen och använda detta synsätt i bildterapin genom att undersöka det vi vet, det vi ser och det vi tror för att ta reda på det som är.

Intressanta frågeställning i Arnheims resonemang

"Formen tolkar omgivningen" - men vad betyder det för oss?

Arnheim för ett resonemang om abstraktionens betydelse för den perceptuella förståelsen. Enkla välorganiserade former skulle kunna göra världen mer begriplig. "Om det är så, bör det vara uppenbart att konsten, långtifrån att vara en lyxartikel, är ett biologiskt nödvändigt redskap".( sid.99, min understrykning)

Utifrån den hypotesen arbetar vi på ett måhända lite famlande, men ändå undersökande sätt, när vi tittar på strukturerna, och formerna i våra bilder. Det räcker då inte att bara titta på bilderna. Vi måste vara ärliga med våra upplevelser och om och om igen söka i vårt inre för att mera kunna definiera och komma fram till det gemensamma och allmängiltiga,

- i praktiken leda teorierna i bevis. Till en del leder han i bevis teorin genom att referera till experiment som pekar mot att en välorganiserad visuell form i hjärnans visuella projektionscentra skapar en fysiologisk balans (se sid. 101).

Min praktik:

I mina ölandsmålningar ser jag mina förenklingar i jämförelse med "verkligheten som ett uttryck för den känsla jag upplevde när jag vandrade i det lugna, horisontella, med gräs, stenar, djur, historia och en vid himmel utan krav med tid att bara vara. Den yttre retningen skapade en balans hos mig och jag strukturerade mina bilder i den stämningen. När jag gjorde bilderna kändes det som om känslan förstärktes. Om jag går vidare i Arnheims studier skulle jag kanske jämföra med en cirkulär interaktion ( se sid134,135) – både vad gäller den personliga vistelsen på ön som processen i måleriet. Cirkelformen i bilderna understryker intrycket.

Kanske är jag då åter redo att ta itu med en aktivt analyserande vertikal?

Tankar som väcktes av en video om perceptionen

Vertikalen som "analysfilter"

I en av scenerna förekom ett snurrande avlångt genomsiktligt hål (möjligen i form av ett kors – mitt minne har förmodligen förenklat formen) som i horisontal- och diagonalläge inte visade den symmetriska form –fyrkant (?) - som fanns bakom. I vertikalläge kunde man dock avläsa och begripa det bakomliggande motivet. Just detta experiment skulle jag vilja se igen. Om det var som jag kommer ihåg och uppfattade det fungerade vertikalen här som något som hjälpte oss att förstå! Detta skulle ju stämma alldeles utmärkt med teorierna om stående format och vertikaler som "analyserande" och aktiva.

Ärftlig formuppfattning?

Arnheim diskuterar Jungs syn på symboler som havande med en innebörd och som ärftliga i sin betydelse. Han påpekar då att Jung ju erkänner den perceptuella betydelsen genom att förklara symbolernas överlevnad med att de "ger ett direkt uppfattbart uttryck åt grundläggande mönster i den mänskliga existensen". Den perceptuella självklarheten i symbolerna styr, alltså är de inte ärftliga och Jungs teori överflödig. Jag förstår detta som att de överlevt eftersom de på ett bra sätt tolkar oss – inte för att de har ett eget liv. Det verkar logiskt.

Däremot funderar jag över vår symboliseringsförmåga i detta sammanhang. Om förmågan att symbolisera är ärftlig, vilket den antas vara, så påverkas vi naturligtvis mycket tidigt redan i moderlivet förmodligen av vår omgivning att skapa egna personliga och gemensamma symboler.

Hur påverkas vi då av ärftligheten och hur kan vi undersöka detta?

Som av en slump fick jag mitt livs första migränattacker just när vi studerade symboliseringsförmågan och detta satte ytterligare fart på frågetecknen. De bilder jag såg stämde ganska bra i former och färger med hur jag uttrycker mig i bild. När jag pratat med andra som också brukar se bilder eller ljusfenomen i samband med migrän, beskriver de helt andra former och framförallt mindre färger. Mina tankar kretsar nu runt sambandet med symboliseringsförmågans utveckling och hur detta skulle kunna undersökas, möjligen genom intervjuer, studier av perceptionen och av individuellt bild- och mönsterskapande.

Hur utvecklas vårt personliga formspråk i förhållande till arv och miljö?

Symboliseringsförmågan påverkar vår perception, vårt abstrakta seende, vårt sätt att strukturera det vi ser. Vi refererar utifrån våra egna erfarenheter, vi har vår egen och vår gemensamma perceptionsgrammatik och detta tar vi fasta på i bildterapin.

Kan vi dessutom till och med ha personliga form- och färgpreferenser redan när vi föds, former eller färger som bara är?

___________________________________________________________________________

ord att tänka runt:

Perception helheten, abstraktionsnivå, erfarenheter

Kontext klargörande, oklar

Konstans stilen, ämnen former, färger

Form/ formlöshet dengoda gestalten, pregnant form, verklighetsuppfattning

Avstånd – närhet kommunikationen mellan figurer, relationer

Rummet huden, kläderna, rummet,huset, världen, skuggor ljus

Riktning vertikal, horisontell, diagonal, uppåt, neråt – bearbetande ,lugn, nåt nytt, utvecklande dämpande

Struktur klar, oklar, sorterad, blandad, geometrisk, fri, diffus

Färg associationer, klar, blandad, ljus