bildterapi bildpsykoterapi coach friskvård konst bildterapi i Gröndal konst Liljeholmen art therapy stresshantering depression utbrändhet psykoterapi lust att måla oro ångest kris alternativa uttryckssätt alternativa terapier konstnärliga terapier

bildterapi bildpsykoterapi coach friskvård konst bildterapi i Gröndal konst Liljeholmen art therapy stresshantering depression utbrändhet psykoterapi lust att måla oro ångest kris alternativa uttryckssätt alternativa terapier konstnärliga terapier

googlea04c0aeef6ec0f4a

bildterapi bildpsykoterapi coach friskvård konst bildterapi konst art therapy stresshantering depression utbrändhetpsykoterapi lust att måla oro ångest kris alternativa uttryckssätt alternativa terapier konstnärliga terapier

Det verkliga rummet och vårt inre rum

Många är vi som sett hur små barn tecknar människor för första gången. Vi har nästan alla gjort det: cirklar med streck, människofigurer svävande i ett intet. Genom att reducera det vi såg till en cirkel, eller snarare genom att känna igen cirkeln i det som fanns där strukturerade vi det vi såg. Men världen var stor och vi greppade inte allt, koncentrerade oss på det viktigaste, så småningom blev de fyrkantiga formerna mera betydelsefulla. Alla djur, bilar, båtar gick att beskriva med hjälp av fyrkanter, så småningom trekanter. Sakta tog vi in mer av världen fick en linje på papperet att stå på. Fick huset fönster eller var det stängt. Var det nån hemma? Kom det ut rök? Himmel däruppe och ljus från en sol. Började det växa något? Vad var det som hände när markens och himlens linjer möttes? Horisonten! Klev du ut i rummet? Började du fundera på hur allting hängde ihop, att det kunde ses från flera håll, att det fanns nyanser i färgerna, starkt ljus och svagt ljus och till och med skuggor?

Jämförde du dig till och med med andra och såg att ni inte beskrev samma sak på samma sätt, kanske hade olika verklighetsuppfattning. -

Provade du dig medvetet fram i olika stilar eller blev det bara plötsligt nya varianter. Nya bildvärldar kanske öppnades och du började medvetet reducera och plocka bort onödigheter, tänka på vad som var snyggt eller balanserat, vad andra skulle tycka eller förstå. Du kanske återgick till svävande rena figurer i ett intet eftersom du ville fokusera på en detalj eller blev de svävande eftersom du inte visste hur rummet skulle vara. Hade du inget rum att vara i kanske? Valde du till eller valde bort i ett medvetet syfte? Eller: har du vågat släppa loss, studera färgavtrycken på papperet, låta "ögat styra" och följa med och se vad det blir?